Kärt återseende, kräkduschar och tokshopping
Nu var det äntligen dags att återta bloggandet. En mindre trevlig karpaltunnel under graviditeten satte stopp för allt vad knappande heter, men nu har det äntligen gett med sig och sviterna efter pluttens nerkomst har börjat lägga sig -bortsett från en envis tumled som krånglar och ett och annat preggokilo som envist hänger kvar-. Avlägsnandet av preggokilona gick förövrigt som en dans tills mamma kom på besök. Mys med mammas mat, efterrätter, små gott och annat har gjort sitt för att min kropp helt resolut bestämt sig för att hålla med näbbar och klor i mammakilona. Fast mammor ska ju vara mjuka så det är väl ytterligare någon av fysikens lagar som bestämt att det ska vara så. Plutten verkar förövrigt nöjd så jag får väl också vara det!
Apporpå plutten så är det vårt efterlängtade lilla gossebarn som kom till oss en ruskig kväll i mars. Aldrig för har väl världen skådat dess like! Vi -jag och gubben- lovade ju oss själv och varann under graviditeten att vi inte skulle bli hysteriska curlingföräldrar. Sedan Melle kom är dock detta scenario ett faktum. Sötplutten har ställt hela världen på huvudet, och vi är lika saliga och pjoskiga som alla andra föräldrar -om inte värre-, mor- och farföräldrarna är om möjligt ännu stolligare över honom. Mormor och farmor tokshoppar minsta nipponpippon som den lilla gossen kan tänkas behöva, även om det innan förlossningen hette att man inte ska gå på allt sånt utan klara sig på betyligt mindre antal prylar! Men han e ju sååååååå underbar! :)
Plutten har redan hunnit bli en fem månader stor kille och mycket har hänt under det gångna året. Nu har vi precis vinkat av mormor och morfar som semestrat hos oss under 7 underbart soliga och fina veckor. Usch vad tom det blev! Plutten blev alldeles paff när vi åkte till stugan häromdagen och mormor och morfar inte kom utrusande för att möta upp honom. Han sken upp som en sol när jag öppnade bildörren, men tittade efter en liten stund litet undrande omkring sig och undrade nog om han kommit till fel bygge. Stackar lillkillen!
Den stora nyheten är alltså att jag avancerat från gravidblogg till mammablogg! Jag är mamma! Någon älskar mig villkorslöst och tittar på mig som jag hade varit en ängel -han får gärna tro det så länge han lever ;)-, dreglar ner mig, kräks och vrålar mig rätt i örat och han är min bara min -och litet gubbens också, men bara litet-! Det stämde så väl det jag sa till gubben innan vi fick honom. Jag konstaterade att jag inte tror vi förstår hela grejen med barn innan vi har en egen. Och så är det. Nu förstår jag varför föräldrar låter sina barn gå bärsärk och härja och stoja och stå i. Jag förstår alltså inte varför andra inte kan hålla sina barn tyglade, men plutten ska givetvis få göra ALLT han vill, för han är världens enda lilla mirakelbarn! Konstigt vad man kan ändra sig...?? :D
Bloggen är förövrigt ett kärt återseende för vår nyblivne mormor som konstant måste ha koll på plutten och vad han har för sig. Han brukar i och för sig skypa med mormor och morfar och gudfar, tant "K" och sin 2 månader gamla kusin. Han sitter helnöjd i sin matstol och jollrar och skrattar åt skärmen när mormor sjunger "popsi, popsi porkkanaa"! Men så får hon sig också en liten dos vardagsdramatik! :)
Nog är han helt underbar, men visst har även vi en vardag med blöjor, välling, pureekladd över halva köket och strumaskrik vid läggdags. Morgonen t.ex. inleddes med en finfin kräk-kaskad på hans Angry bird gose.
Snyggt jobbat plutten!
Han är förövrigt också litet av en doldis och gömmer sig gärna bakom ett par snygga "shades"
Är det plutten eller Elton John...? Tack mummo för de snygga brillerna, perfekta att ha när framtiden är så ljus! ;)
Åter till allvaret, någon piper i babyvakten, plikten kallar!
Lotsa luv gingy <3
Kommentarer
Trackback
